En fd. kompis

Kan inte ens i min vildaste fantasi tänka mig att någon lever ett helt perfekt liv där man aldrig blir osams eller besviken på någon annan människa.

En sån här incident hände mig i måndags. Jag träffade en kompis på stan för, vad jag trodde, skulle bli en trevlig lunch med en del att prata om eftersom det var ett tag sen sist. Till min, till en början, förvåning skulle även en till kompis möta upp oss och hänga på. Trevligt trevligt tänkte jag och planerade om en hel del denna dag bara för att kunna träffa dessa två personer. (I synnerhet den första)

Vi gick ut på stan en sväng innan vi gick och käkade, på stan ska jag bara säga att det var riktigt bra att den andra kompisen (Leila) dök upp, annars hade det nog inte alls blivit lika roligt!
Ju längre tiden går, desto mer obekväm börjar jag känna mig i sällskapet. Det visade sig nämligen att det alla mina andra kompisar har sagt om Ylva, det är en dryg, otrevlig, besserwisser som bara tänker på sig själv och fullständigt försöker förneka sitt förflutna och hatar när det går bra för andra! Allt detta visade sig vara sant. Jag kände mig förvånad, sviken och samtidigt förlöjligad på något sätt. Här har jag liksom försökt vara hur trevlig som helst och tycker det är skitkul att träffa folk från högstadiet igen. Men tydligen var inte denna känsla ömsesidig.

Kanske ska berätta en liten incident som hände i nian, jag blev då tillsammans med en helgo tjej som heter Ida. (Vi är idag polare)
Då var Ida & Ylva bästa kompisar och så hade det alltid varit sedan jag träffade dem första gången. Dock hände något, när Ida blev tillsammans med mig kom en av deras gemensamma kompis fram till mig och sa att Ylva inte tycker om att vi var tillsammans eftersom Ylva tydligen var intresserad av mig. (Ylva har aldrig kommenterat detta)
Jag vet inte om det är någon bidragande orsak, kanske? Men idag har ingen av Ylvas gamla kompisar kontakt med henne, och tyvärr måste jag faktiskt säga att jag numer är en fd. kompis.
Kommer aldrig acceptera att jag blir behandlad som skit bara för att jag har skaffat mig ett liv utanför henne, i en helt annan stad.

För en sak är ganska genomskinligt, Ylva är rätt avundsjuk på att jag bor i Stockholm, det märks! Hon säger det aldrig, det är hon för stolt för, men det märks verkligen!
Sedan att jag nu går på en politisk linje kan jag bara tänka mig att hon mår dåligt över eftersom jag är med i Muf och hur många finns det egentligen inte som är emot det? Alldeles för många kan man konstatera!
Ska dock bara tacka Muf för att jag kunde skylla på er för att sticka iväg från det (o)trevliga sällskapet i måndags! Ni är guld värd för mig, och jag kommer börja kämpa hur mycket som helst för er hädanefter! Man vet aldrig när ni "ställer upp" på mig nästa gång ;)

Men du Ylva, vill du ha kontakt med mig får du be om den. Jag tänker definitivt inte ens försöka hålla någon som helst kontakt med dig. För mig är du verkligen ingen alls!